Slaget vid Fort Carillon är ett ämne som har fångat uppmärksamheten hos miljontals människor runt om i världen. Sedan dess framträdande på den offentliga scenen har den genererat oändliga debatter och har väckt ett växande intresse för olika discipliner. Detta fenomen har varit föremål för studier av akademiker, har inspirerat konstnärer och har utmanat konventioner i sin respektive bransch. Eftersom Slaget vid Fort Carillon fortsätter att skapa rubriker och skapa kontroverser är det viktigt att analysera dess inverkan på det samtida samhället och förstå i vilken utsträckning det har format vårt sätt att tänka och agera. I den här artikeln kommer vi att närmare utforska Slaget vid Fort Carillon och undersöka dess inflytande på olika aspekter av vårt dagliga liv.
Slaget vid Fort Carillon | |||||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Del av Fransk-indianska kriget | |||||||||
Montcalm hyllas sedan de brittiska anfallen slagits tillbaka. | |||||||||
| |||||||||
Stridande | |||||||||
Storbritannien | Frankrike | ||||||||
Befälhavare och ledare | |||||||||
James Abercromby | Louis-Joseph de Montcalm | ||||||||
Styrka | |||||||||
6 400 reguljära soldater från brittiska armén 9 000 man provinstrupper |
Reguljära soldater från franska armén och franska marinkåren samt kanadensiska milismän, sammanlagt 3 600 man. | ||||||||
Förluster | |||||||||
1944 stupade, sårade och saknade. | 372 stupade, sårade och saknade. | ||||||||
Kronoskaf: 1758-07-08 - Battle of Carillon |
Slaget vid Fort Carillon utkämpades den 8 juli 1758. En överlägsen brittisk styrka genomförde ett flertal frontalanfall mot franska ställningar bakom förhuggningar, men led ett blodigt nederlag. Den franska segern fördröjde den brittiska invasionen av Kanada med ett år.
Fälttågssäsongen 1758 hade den brittiska armén i Nordamerika tre mål i kriget mot Nya Frankrike; tre franska fästningsverk skulle erövras: Louisbourg, Fort Duquesne och Fort Carillon. För den sistnämnda uppgiften samlade generalmajor James Abercromby en armé i södra änden av Lake George. Det var den största armé som dittills hade samlats i Nordamerika och bestod av mer än 15 000 soldater.
I början på juli seglade Abercrombys armé på mer än 1500 barkasser och pråmar norrut och landsteg den 6 juli vid sjöändan, där mårkan ner mot Fort Carrilon började. Britterna ryckte sedan fram genom skogen så att man kunde gruppera sig på landsidan bakom det franska fortet. Under tiden grupperade den franske befälhavaren Louis-Joseph de Montcalm sina åtta reguljära bataljoner så att de kunde möta britterna bakom förhuggningar. Det franska marininfanteriet, den kanadensiska milisen och de indianska allierade var utspridda i de anslutande skogspartierna. Det fanns bergshöjder varifrån Abercrombys belägringsartilleri lätt kunde ha skjutit sönder fortet, men detta skulle ha tagit flera veckor och generalen ville ha en snabb seger. Hans ingenjörer försäkrade också honom att de franska ställningarna var svaga. Abercromby beslöt därför att genomföra ett frontalanfall. Detta tog sin början vid middagstid den 8 juli och kostade den brittiska armén nästan tvåtusen man utan att man lyckades bryta in i de franska ställningarna. Abercromby gav då upp och beordrade reträtt söderut.
På natten evakuerade britterna sitt artilleri och sina sårade. I gryningen embarkerade man sina båtar och återvände till lägret vid Lake George. Franska spaningspatruller fann övergivna ställningar och tecken på att de brittiska trupperna hade gripits av panik. Den franska segern vid Fort Carrilon hade stoppat den brittiska invasionen av Kanada.