I den här artikeln ska vi utforska ämnet Melchior von Hatzfeldt, som har fångat uppmärksamheten hos olika studieområden och har skapat stort intresse både inom det akademiska området och i samhället i stort. Melchior von Hatzfeldt har länge varit föremål för debatt och diskussion och dess relevans har blivit allt tydligare de senaste åren. Detta ämne har väckt intresse hos forskare, forskare, yrkesverksamma och allmänheten på grund av dess inverkan på olika aspekter av det dagliga livet. Genom den här artikeln kommer vi att utforska de olika aspekterna relaterade till Melchior von Hatzfeldt, analysera dess implikationer, dess historia, dess inflytande idag och möjliga framtida scenarier kring detta ämne.
Hatzfeld blev överste i kejserlig tjänst 1625 och deltog 1636-37 i fälttågen mot Johan Banér. 1638-44 förde han i allmänhet befälet över en självständig armé i nordvästra Tyskland, vilken vid behov samverkade än med den kejserliga huvudarmén mot svenskarna, än med bayrarna mot fransmännen, men främst skulle hålla hessarna i styr. Efter Matthias Gallas misslyckande fick Hatzfeldt, sedan flera år fältmarskalk, befälet över den armé, som i slaget vid Jankov försökte hindra Lennart Torstenssons marsch mot Wien, men led nederlag och tillfångatogs. Efter utväxlingen lämnade Hatzfeldt för en tid krigstjänsten, men 1657 ställdes han i spetsen för den kejserliga hjälphären till Polen och erövrade Kraków. Hatzfeldt var en god och rutinerad krigare och under 30-åriga krigets senare del den ende mer betydande kejserlige generalen av tysk börd.
Noter
^”Copia aff Hans Excell. Herrn General Feldtmarskalkskens Lenart Torstensons Skrifwelse, til H. General Majorn och Vice-Gouverneuren Axel Lillie, de Dato Woschitz, den 17. Febr. Anno 1645”. Extraordinari Post Tijdender: s. 3. 19 april 1645.