I dagens artikel ska vi fördjupa oss i den fascinerande världen av Franska vetenskapsakademin. Under åren har Franska vetenskapsakademin visat sig vara ett ämne av intresse för många olika människor. Från hans inverkan på samhället till hans betydelse i populärkulturen har Franska vetenskapsakademin satt en outplånlig prägel på världen. Genom den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter av Franska vetenskapsakademin, från dess ursprung och utveckling till dess relevans i dagens värld. Gör dig redo att fördjupa dig i en kunskaps- och inspirationsresa om Franska vetenskapsakademin!
Franska vetenskapsakademin | |
Ludvig XIV av Frankrike besöker akademin 1671. | |
Bildad | 1666 |
---|---|
Grundare | Ludvig XIV av Frankrike |
Typ | Vetenskapsakademi |
Säte | Frankrike |
Officiella språk | Franska |
Franska vetenskapsakademin (franska: Académie des sciences) är en fransk vetenskaplig akademi. Den grundades 22 december 1666 av kung Ludvig XIV efter ett förslag från den franske statsmannen och finansministern Jean-Baptiste Colbert. Bland tillskyndarna fanns den franske fysikern och prästen Edme Mariotte, som gjorde en oberoende upptäckt av Boyles lag, som därför i Frankrike har kallats Mariottes lag.
Fram till och med 1974 valdes ordföranden för akademin vanligtvis på ett år, därefter på två. Den förste ordföranden, 1699, var Jean-Paul Bignon, som valdes 16 gånger fram till och med 1734. Den mest kända ordföranden som akademin haft var Napoleon Bonaparte år 1800. Bland kända forskare som innehaft positionen märks bland andra: Pierre-Simon de Laplace (1796), Bernard-Germain de Lacépède (1797, 1811), Claude Louis Berthollet (1801), Charles-Augustin de Coulomb (1801), Louis Antoine de Bougainville (1808), Louis Joseph Gay-Lussac (1822), Étienne Geoffroy Saint-Hilaire (1833), Antoine César Becquerel (1838), Jean-Victor Poncelet (1840, 1842), Adolphe-Théodore Brongniart (1847), Isidore Geoffroy Saint-Hilaire (1855, 1857), Henri Milne-Edwards (1861), Charles-Eugène Delaunay (1868), Joseph Liouville (1870), Joseph Bertrand (1874), Edmond Becquerel (1880), Émile Blanchard (1883), Jules Janssen (1887, 1888), Maurice Loewy (1894), Henri Poincaré (1906), Henri Becquerel (1908) och Gabriel Lippmann (1912).